Om du som - lördagen den tjugonionde oktober, körde över i mitt körfält trots att du kom i motsatt riktning - ser detta, så vill jag att du tar dig tiden att läsa det. Jag vet inte varför du inte stannade efteråt, och kan bara spekulera kring det, men mitt liv ser annorlunda ut idag jämfört med för två veckor sedan och det vill jag att du ska veta. 

En bil kommer mot mig, precis som tåget gör i filmen jag sett i VR-glasögonen. Men det här var inte Virtual Reality. Det här var Reality. På några sekunder hinner jag - tack och lov - tänka igenom de val jag har. Jag kan antingen köra in i bilen som kommer i full fart mot mig och därmed krocka med den, eller så kör jag ner i diket. Jag valde diket och det var min räddning. 

I ambulansen svarar jag klockrent på alla frågor om vilket datum det är och vad jag har för personnummer, och väl på sjukhuset tar det inte många minuter innan vi kan pusta ut och får åka hem igen. Jag kom undan med lite ont i nacken. Trodde jag.

 Nu sitter jag här hemma, drygt två veckor senare, med en nerv i kläm och ett ben som inte lyder. Jag får trösta mig med att det kunde varit värre, för jag hade ändå tur i oturen. 

 Det kommer att bli bra. Jag måste bara låta det ta sin tid och det är där skon klämmer. Bokstavligen, om vi ska se någon humor i det hela eftersom skenan som ska stabilisera mitt ben gör att alla skor är för små. Men det var inte vad jag menade egentligen. Det här är jobbigt för mig, jag vill inte behöva be om hjälp hela tiden. ”Kan du hämta…?” är nog den vanligaste repliken här just nu. Det handlar inte om att någon annan tycker att det är jobbigt att hämta saker till mig, det handlar om att jag vill hämta sakerna själv. 

Förresten, för att knyta ihop säcken och återkoppla till det jag skrev i början - som alla svenskalärare gillar - så har jag en sista sak att säga till dig som orsakade detta.

Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder
Vad som än händer.

 Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtar prickar dig
Hälsa till satan
Vi hörs

Tack Timbuktu för att du återigen sätter ord på känslorna, även om låten i sin helhet handlar om något annat. 

Tilda Forsmark 17/11-16